Spiltaligan var enligt tidningarna en förskräcklig samling killar som gjorde livet surt för alla på Östermalm i Sthlm, Var det så? En som var med vet. Visst söp vi en del, sniffade thinner också, någon av oss stal kanske något, men annars så var vi nog bara ett ungdomsgäng, å vi var nog rätt snälla i dagens (2000talet) ögon sett, de flesta av oss hade en skinnpaj med namnet Spiltan målat på vänster axel ( en del hade koreapajer, midjekort grön jacka köpt på Impo på Regeringsgatan)
Tidnigarna tyckte att det var kul att skriva om ett ungdomsgäng på kungliga Östermalm där det mest bodde " fint folk" många av oss fanns i gårdshusen , de "fina" bodde i gathusen.
Vi höll mest till vid lekparken Spiltan på Styrmansgatan i hörnan av Linnegatan, det fanns ett fik där "skitiga knuten" och ett utsläpp med varmluft från elverket i ett annat hörn "värmen" samt att vi drev omkring på de flesta fik på östermalm , vi blev oftast portade från dem.
ett ställe som vi fanns länge på var vid biografen Artist på Grevturegatan, dom hade ett fik intill bion, många av oss fikade gratis om vi hjälpte till att städa bion.
Men visst var det kul att vara med i spiltaligan eftersom vi blev så omskrivna , folk var helt enkelt rädda för oss, det var aldrig tal om att vi t.ex skulle stå i en biokö, när vi kom några st, så flyttade folk snällt på sej.
Ett ställe där vi hade våra supfester och tinnersniffarträffar var i Nobelparken vid djurgårdsbron, något som snuten visste om ,och där de kom och stal våran sprit å hällde ut den.
jag växte väl till slut ifrån dem, å vad jag vet så självdog det hela pga, att några dog och några åkte in
DN 5/6 2005
DN 3/7 2005
ur Östermalmsnytt Vi har kollat
in 50-talets
värsta gäng
Kvarterets skräck
K-pistar, knivslagsmål och rånöverfall. På 50-talet skrevs det flera smaskiga rubriker om Spiltaligan
– ett beryktat gäng Östermalmsligister som satte skräck
i stadsdelens befolkning. Men hur farligt var det ökända gänget egentligen?
Östermalmsnytt bestämde sig för att snoka reda på de påstådda ungdomsbrottslingarna.
Vi fann inte några hårdkokta gängmedlemmar – däremot en
grafiker och en svampexpert.
När tidningarna började
skriva om ’Spiltaligan’ blev
många personer helt enkelt
rädda för oss.
Eftersom det knappast ringer några klockor när man
i dag säger ordet ”Spiltaligan” kan det vara på sin
plats med en kort resumé.
Själva namnet Spiltan härstammar från lekplatsen
i hörnet av Styrmansgatan och Linnégatan, som var
gängets samlingsplats. De ursprungliga kärnmedlemmarna var
ett tiotal Östermalmskillar som bodde i de kringliggande kvarteren.
Men det handlade inte om några överklasskids – tvärtom.
De flesta i gänget var så kallade” gårdshusbarn” och bodde i
trånga lägenheter på gårdarna innanför de vackra Östermalmsfasaderna.
Det ”fina” folket bodde vid den här tiden i gathusen.
1957 började det för första gången florera rykten om ungdomsgänget
– och historierna om gängets brutalitet ökade i
takt med att fl er människor hörde talas om och pratade om
ligan på Östermalm. Ryktena var många, bland annat ska de
ha burit knivar, hoppat på och rånat oskyldiga Östermalmsbor,
rispat folk i handlederna samt specialiserat sig på att ”låna” bilar –
vilket innebar att de stal en bil, körde runt i stan några timmar innan
de slutligen parkerade den på samma plats där den togs. .
Stöld av kyrkokollekt fanns också med på Spiltaligans
brottsliga meritlista.
I SÅ GOTT SOM ALLA GÄNG finns det en ledare – och Spiltaligan
var inget undantag. ”Byting” var den som styrde och ställde.
Han lever dock inte längre. Själva dödsorsaken är inte helt
klar, men det mest troliga är att han avled efter att ha dragit
till sjöss och sedan ramlat ner i en torrdocka i Amsterdams
hamn.
Två före detta gängmedlemmar som i allra högsta grad fortfarande
lever är Bertil ”Berra” Eklund och Klas ”Svampklasse”
Jaederfeldt. Svampklasse bor i dag på annan ort och har inte
möjlighet att träffa Östermalmsnytt för att återse barndomskvarteren
tillsammans med Berra. Båda minns dock ungdomsåren
på Östermalm med glädje.
– När tidningarna började skriva om ”Spiltaligan” blev många
personer helt enkelt rädda för oss. Det var aldrig tal om att vi
behövde köa när vi gick på bio, när vi kom med våra Spiltajackor
flyttade folk på sig ganska snabbt. Vi gillade uppståndelsen men
till en början tänkte vi inte så mycket på det, säger Klas.
– Mycket av det som stod om oss i tidningarna var rena ramadikten. Visst, vi var ett gäng som brukades samlas för att dricka
sprit och bli fulla. Det var många som sniffade thinner eftersom
det var billigare än sprit. Men oftast stod vi faktiskt bara och
hängde vid ett utsläpp med varmluft från Elverket, eller så drev
vi omkring i stadsdelen. Vi var inte så farliga, men många bytte
sida när vi kom gående på gatan, säger Bertil och skrattar.
Han blir nostalgisk när han återigen, efter drygt 50 år, går
omkring i kvarteret. Han pekar, gestikulerar och berättar om
minnen som åter väcks till liv.
– Förut låg det en Esso-mack här som vi brukade hängavid, och här låg ett fi k som kallades ”skitiga knuten” som vibrukade invadera. Vi blev portade därifrån efter ett tag, det blevvi förresten på i stort sett alla fi k på Östermalm. Och för några
år sedan när jag skulle ta en kaffe på Östermalmstorg ropade
snubben bakom disken ”Ut med dig Spiltan-Bertil”, så det finns
tydligen en del folk som fortfarande minns.
NÄR DE FORNA Spiltamedlemmarna minns tillbaka låter det
till en början som allt egentligen var ganska oskyldigt – och
så var det nog också. Men efter ett tag förstår man att det trots
allt fi nns fog för vissa av de smaskiga rubrikerna från förr.
– Det var en konstig snubbe som varje gång han blev fullfick för sig att han var en indian. När vi inte hängde utanför
Elverket brukade vi sitta nere i Nobelparken och dricka. Han
halsade i sig brännvin, fick sin indianknäpp och började rulla
sig i lera och blev totalt svart av all gegga. Just då rodde ett fashionabelt
och välklätt par förbi längs Djurgårdsbrunnsviken.
Indianen fick spel, tog en stor kniv i munnen och simmade ut
till båten. Sedan tog han tag och gungade i roddbåten tills den
välte. Personerna i båten var fullkomligt livrädda – medan vi
satt fulla på första parkett och skrattade,
säger Klas som skrattar gott åt historien även denna gång.
Han öppnade sin skinnpaj
och innanför västen
hängde det en k-pist. Solnagänget
försvann snabbare än
en avlöning.
Ytterligare en incident, när ett ”bonngäng” från Solna sökte
sig till Östermalm för att bråka, visar att det ligger en viss sanning
bakom myten om gänget.
– Jag minns det bråket tydligt. Vi skulle möta Solnagänget påValhallavägen men precis när vi skulle börja slåss dök ”Byting”upp. Han öppnade sin skinnpaj och innanför västen hängde
det en k-pist. Solnagänget försvann snabbaren än en avlöning,
säger Bertil som sedan berättar att han aldrig såg vapnet igen
och fortfarande inte fått svar på om det egentligen var äkta.
Däremot vet han att vissa av de andra killarna beväpnade sig
med andra föremål. Något som även Klas kan intyga.
– På den tiden var det ju inte olagligt att bära kniv. Vissa av osshade stiletter, men själv hade jag en stålkam som många troddevar en kniv när jag viftade med den, säger Klas och fortsätter:
– Men det var verkligen inte ofta. Det vi gjorde mest var att
träffas och dricka sprit. Det fanns ingen öl på den tiden och
det här var precis efter att motboken försvunnit. Men i stället
för en stämpelbok kunde man köpa sprit på Systemet på
Kommendörsgatan med hjälp av fullmakt. Jag jobbade som
springschas på en fi rma och smet in på dirrens (direktörens,
red. anm.) varje vecka. Han hade en namnstämpel som av en
händelse alltid hamnade på min fullmakt. De måste ha undrat
på Systemet om den där förnäme dirren som alltid drack den
fulaste spriten och det billigaste vinet.
BÅDE KLAS OCH BERTIL är övertygade om att det aldrig hade
skrivits en rad om deras ungdomsstreck om de skett i dag –
eller om de hade vuxit upp på Söder. Men ingredienserna
slagsmål, gängbråk och Östermalm var vid den tidpunkten
hett nyhetsstoff. Små händelser fick stora proportioner.
– Jag kan förstå att det finns något intressant i det faktum att
ett ungdomsgäng med kids från Kungliga Östermalm härjade
lite. Men egentligen var det tidningarnas fel. På grund av all
uppståndelse och alla skriverier började vi dra till oss en del
riktigt skumma typer, både sådana som ville vara med oss och
sådana som ville slåss med oss. I den vevan la vi två av och
började gå på Nalen i stället, säger Klas.
– När vi blev äldre var det längre inte lika kul att snuten komoch hällde ut vår sprit och jävlades med oss. Det föll sig naturligt,vi blev äldre och växte ifrån hela grejen. Spiltaligan självdog kanman säga. De flesta av oss gjorde karriärer och avancerade i yrkeslivet.Jag blev grafiker och Klas svampexpert på Naturhistoriska
Riksmuseet. De värstingar som tillkom i slutet åkte i fängelse
eller dog, men de var aldrig några äkta ”Spiltamedlemmar”. Vi
i gänget var inga gangsters, däremot snälla grabbar som gillade
att busa och inte kunde hantera sprit, säger Bertil.
- :
Klas Jaederfeldt Smeknamn Svampklasse.
Ålder:70.
Bodde som
barn: Gårdshus
på Linnégatan.
Yrkeskarriär:
En av Sveriges
främsta svampexperter.
Bertil Eklund
Smeknamn:
Vackre Bertil eller Berra.
Ålder: 70.
Bodde som
barn:
Gårdshus
på Nybrogatan.
Yrkeskarriär:
Grafi ker och sätterichef
FAKTA Spiltaligan
■ Tidpunkt: 1957-59
■ Klädsel: skinnjacka eller så kallad koreapaj (midjekort
grön jacka)
■ Signalement: Stort ”S” målat på ryggen samt ”Spiltan”
målat i rött på ena axeln.
■ Övrigt: Spiltaligan har även blivit omsjungna av Cacca
Israelsson i låten ”Sången om purfi nland”
Text, sjungen på fi nlandssvenska:
’’Om du sticker kniven i den rike kronofogden. Och sticker
sen till Sverige – är det bra att du kan slåss. Men akta
dig för Spiltaligan (...) för det lär fi nnas fullt med folk
som alla liknar oss.’’
Sant eller falskt? Spiltaligans brottslista
STÖLD AV KYRKOKOLLEKT
– Det var en fl icka anställdpå kyrkan som gjorde det,men vi blev oskyldigt misstänkta.Icke skyldiga
RÅN
– Det hände aldrig något sådant – vivar jävliga och fulla, men inte elaka.Icke skyldiga
BILSTÖLD
– När vi var 16-17 år gick det ryktenom att två 12-åriga tvillingar med
rött hår stal en bil. Jag vet exakt vilka
de är, men de var inte med i Spiltaligan
eftersom de var för unga för
att hänga med oss.
Icke skyldiga
MISSHANDEL
– Visst var det en del bråk, men det
berodde på att fl era bonngäng tog
sig till Östermalm för att söka upp
oss.
Icke skyldiga
HÄLERI
– Vi köpte en motorcykel
från en tidningsannons
som visade sig vara
snodd. Vi plockade ut den på Gärdet
och monterade ner den i smådelar.
Det blev ett jäkla liv när snuten
tog oss.
Skyldiga
HEMBRÄNNING
– En farsa till en av oss i gängethade en hembränningsapparat.Han åkte ut på vischan en helg ochhann knappt stänga ytterdörreninnan vi satte i gång och bränna.Helt plötsligt ringde det på dörrenoch två konstaplar stod utanför. Vitrodde det var kört – men de badoss bara sänka volymen på vinylspelaren.Skyldiga
MINNENAS BAKGÅRD. På innergården bakom Historiska
museet hällde polisen ut många liter
brännvin för Bertil och hans ungdomsvänner i
slutet av 50-talet.
Michael Toll
08-545 870 73
Ur östermalmsnytt april 2011, jag har försökt få med allt som stod i artickeln, tyvärr lyckades det inte att kopiera och klistra in ett kollage av bilder och tidningsrubriker
Klas jaederfeldt
| 
